Note to self

När en patient är orolig, ledsen, känner sig ensam och på det är lite smått dement och med oro och nästan ångest i ögonen berättar detta för en samtidigt som man har en uppsjö av andra saker att göra KAN man inte säga något i stil med "jag är hemskt hemskt ledsen, men jag kan tyvärr inte sitta bredvid dig hela kvällen. Det finns fler än du som behöver hjälp." Gör man så, kan det hända att patienten inte alls känner sig tröstad av ens ignoranta (men på alla sätt ärliga) bemötande. Då kan det hända att patienten i fråga letar sig ut i korridoren (utan rollator som kan vara väldigt bra att ha när man är 90+ och brutit sig) för att hitta nån som kan trösta i ensamheten. Nä, så ska man inte göra. I stället är det bättre att göra som följer: strunta i ringningarna, det finns andra som kan hjälpa till för det mesta. Några minuter kan man sitta ner och lugna patienten och visa närhet och att man bryr sig. Beröring, en kram, hålla handen. För att lugna ner patienten kan man även andas med denne. "In genom näsan, ut genom munnen". Det får ta sin tid. Man tjänar på det. Annars kommer patienten med stor sannolikhet leta sig ut i korridoren igen, kanske ramla på köpet. PLUS att den känner sig sedd. Nån bryr sig. Jag är inte ensam. Dom minuterna jag satt med patienten i rond 2 borde jag tagit mig redan i rond 1. Men nu vet jag det till nästa gång