Det är inte alla dagar man ska på HLR_kurs. Och verkligen inte alla dagar man är ett hårstrå ifrån att behöva göra HLR på förmiddagen samma dag som HLR-kursen är. Men det hände mig idag. Mindre roligt.
Det var morgonarbete. En mycket liten mager man ska ha hjälp till toaletten. Vi är två personal som hjälps åt med att få honom dit. Den andra tjejn går därifrån. Sen ska jag få honom från toan till en stol så han kunde tvätta sig vid handfatet. Då det var för trångt för att ta hjälp av en rollator tänkte jag låta honom ta tre steg med mig som stöd och sedan sätta sig. Så långt kom vi inte innan han förr ihop på knä. Först trodde jag han bara inte orkade stå upp. Ganska liten var han. 36 kg. Så jag lyfte upp honom på toan igen men märkte då att han inte kunde sitta upprätt utan jag fick hålla honom stenhårt. Ropade på hjälp. Panik och adrenalin börjar krypa i kroppen. Håller förtvivlat fast lille gubben. Undersköterskan säger att vi måste lägga ner honom på golvet. Han har svimmat. Min hjärna är väldigt långsam i detta läget. Ner kommer han lugnt och fint, men han vaknar först inte. Många tankar hinner flyga genom huvudet då. "Vad fan har jag gjort??" "Kommer han att dö?" Pulsen var knappt kännbar och massa mer personal kom till undsättning. Är mycket tacksam för det! Han vaknade snart upp igen, men det var absolut inte en självklarhet att han skulle göra det. De mer erfarna sa att han hade haft en fot i graven men klarade sig ändå. Vet inte vad jag hade tagit mig till om han faktiskt hade dött när jag höll i honom. Det är en overklig tanke.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar